Bästa och vackraste klippet på tuben

Oh lord... Jag såg det här klippet för två år sedan men har inte riktigt lyckats leva efter  Ellen Degeneres visa ord ännu. Det låter enklare än vad det är och det ligger så mycket sanning i det hon säger.

Gissa aktiviteten

Ledtrådar:

Du kan få träningsvärk i halsen.
Du kan helt plötsligt ha någon annans finger i din näsa.
Du kan få en barfota fot i ansiktet.
Du kan råka få ditt finger i någon annans mun.
Du kan få strumpludd i ögat.
Det du har på dig är sjukt respektingivande och bekvämt.
Du lär dig att falla; mjukt, hårt, högt och tyst.

Inget av det här upplevs heller som konstigt, obehagligt eller äckligt.

Åldersnoja?

Om mindre än en vecka fyller jag 18 år. Då är jag officiellt vuxen. Jag vill inte bli vuxen. Det är inte det att jag inte vill bli äldre, för det ser jag konstigt nog fram emot. Man blir visare med åldern. Nej, det är det att jag, lilla jag, inte känner mig redo att bli vuxen. Jag känner mig lite splittrad.  Det är nu jag har insett att jag nog har en liten identitetskris: "Vem är jag ? Vart ska jag? Vad vill jag? Hallå!" Svaret just nu är: "Jag orkar inte, håll käften!"

Det faktum att vi tar studenten väldigt snart och vi ska börja "det riktiga livet", som alla säger, gör mig bara irriterad och förtvivlad. Vad då det riktiga livet? Jag lever väl för fan nu och inte sen? Men hur jag än försöker nässla mig ur ångesten så står det kvar att i mitten av juni, ska jag halvfull stå och skrika på flaket för att sedan vakna upp dagen efter med en nerspilld mössa och samma ångest över att inte veta någonting om vad det ska bli av mig. "Följ din dröm...Gå din egen väg...Gör dina egna val!" Alla dessa jävla råd, som är så idiotiskt uppenbara att jag vill slå personerna som säger dem, hjälper inte. Varför? Jo, för att följa råden så måste man ha en dröm, en vilja, en klar och tydlig vision om var man vill befinna sig i framtiden och vad man vill göra. Annars händer det inte mycket mina vänner, om man inte har någon motivation...

Men jag får väl ta och acceptera att jag inte vet, flyta med strömmen och bara följa med. "Det mesta sker ju av en slump...man vet aldrig vad som händer..." Nej, fast i mitt fall känns det mer som jag är i en bassäng och trampar en jäkla massa vatten. Det kan låta bittert men den som känner mig vet att det jag säger är med humor. Tacka vet jag självdistansen.

 

Men Gud det är ju skådis jag ska bli! Identitetskrisen borta. Inte.

True shit

"Det är så med alla, tror jag. Att det tar ett tag innan man vågar stå med öppet hjärta." - Loreen Talhaoui

Deutsch

Die Prüfung ging sehr gut! Jag kom och tänka på att jag kan tillräckligt bra tyska för att kunna gå runt och låtsas vara tysk nu. Med mitt efternamn skulle folk kanske tro på mig. Det är värt att testa, tänker jag. Det låter ju lite classy och säga "Auf Wiedersehen" ändå.

Farmor

Hon har levt länge och hon har levt väl. En själ som är nöjd med det lilla och det stillsamma. En person med mycket personlighet. Hennes chargång, frispråkighet, svordomar, smörgåsrån&kaffe, patiens, våra tupplurar efter skolan, hur hon lurade en att det kom någon bakom en. Ja, det är mycket som jag aldrig vill glömma. 

När man håller henne i handen så nyper hon och klämmer konstant, precis så som jag brukade göra när jag var liten och hon nattade mig. Jag klämde för att känna om hon fortfarande var kvar och det var hon, alltid. Om jag ska ge henne en kram kan hon rycka till och skrämma skiten ur mig, bara för att jävlas. Även om orken och minnet börjar tyna bort är humorn där. 

Hon är som sagt gammal nu men det finns fortfarande spår av "hennes gamla krya jag". Ellen, min farmor, är helt klart en bra förebild. 

Skytt: Frihetsälskande, sökande, optimist.

Åker in själv till stan för att gå runt, tänka och bara vara en stund. Skönt. 

På älskad mark, du växer stark

Min absoluta favoritlåt från disney.

   

När det inte finns någonting emellan oss...

Tänk att möta nån man känner, bara lite grann, i duschen på ett badhus. Så ska man stå där och kallprata. Fråga om skolan eller jobbet och låtsas som att allt är helt jävla naturligt. "Hej här är jag och min bleka kropp! Var är min handduk..?" Det positiva är att man inte behöver fundera på om man ska kramas eller inte... 

(Sådant här går jag och tänker på ibland. Det har aldrig hänt mig men jag är lite rädd för att det kommer att hända en dag. En dag när fåglarna slutat sjunga och solen inte lyser lika starkt längre. Jag tröstar mig med att det är en sådan situation som man verkligen kan skratta åt i efterhand.)

Rädsla - en form av blyghet

När jag var liten eller ja snarare mindre, var jag väldigt feg. Jag var rädd för nya situationer. Det kunde var skitgrejer som att åka buss till stan alldeles själv, "Hur ska jag säga nu då?". (Det var viktigt att öva in sig på de praktiska detaljerna om man var nervös.) "Räcker jag fram pengarna före eller efter jag har sagt det jag ska säga?"

Ett annat exempel är vad som i min familj refereras till som "Stockholmssjukan". En liten värmlandstös som många gånger varit i Stockholm med familjen men som en dag började tänka lite för mycket. "Om jag blir kissnödig, då är det svårt att hitta toalett!", "Mamma jag är kissnödig!". "Hur löser vi det här nu då?", kunde jag tänka för mig själv... Vilket problem va? Att göra saker och ting krångligare än vad de egentligen är rekommenderas ej. 

Nu på äldre dar *hosthost* har jag lyckats vända den där nervositeten. Då tolkade jag det som om jag mådde illa, att jag var sjuk ungefär. Min kropp sa "STOP! Gör det inte, du kommer att DÖ!" Nu tolkar jag illamåendet som att något spännande är på väg att hända. Om situationen inte är roligt så kan jag ändå omfamna utmaningen och se det som personlig utveckling istället, vilket jag strävar efter.

För mig har det här nya sättet att tänka gjort att jag inte längre är scared shitless över hur jag ska bete mig i nya situationer med nya människor. Var dig själv, ta det som det kommer, tänk logiskt och agera efter din intuition så kommer allt att kännas okej oavsett vad resultatet blir.