När jag var liten eller ja snarare mindre, var jag väldigt feg. Jag var rädd för nya situationer. Det kunde var skitgrejer som att åka buss till stan alldeles själv, "Hur ska jag säga nu då?". (Det var viktigt att öva in sig på de praktiska detaljerna om man var nervös.) "Räcker jag fram pengarna före eller efter jag har sagt det jag ska säga?"
Ett annat exempel är vad som i min familj refereras till som "Stockholmssjukan". En liten värmlandstös som många gånger varit i Stockholm med familjen men som en dag började tänka lite för mycket. "Om jag blir kissnödig, då är det svårt att hitta toalett!", "Mamma jag är kissnödig!". "Hur löser vi det här nu då?", kunde jag tänka för mig själv... Vilket problem va? Att göra saker och ting krångligare än vad de egentligen är rekommenderas ej.
Nu på äldre dar *hosthost* har jag lyckats vända den där nervositeten. Då tolkade jag det som om jag mådde illa, att jag var sjuk ungefär. Min kropp sa "STOP! Gör det inte, du kommer att DÖ!" Nu tolkar jag illamåendet som att något spännande är på väg att hända. Om situationen inte är roligt så kan jag ändå omfamna utmaningen och se det som personlig utveckling istället, vilket jag strävar efter.
För mig har det här nya sättet att tänka gjort att jag inte längre är scared shitless över hur jag ska bete mig i nya situationer med nya människor. Var dig själv, ta det som det kommer, tänk logiskt och agera efter din intuition så kommer allt att kännas okej oavsett vad resultatet blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar