Hon har levt länge och hon har levt väl. En själ som är nöjd med det lilla och det stillsamma. En person med mycket personlighet. Hennes chargång, frispråkighet, svordomar, smörgåsrån&kaffe, patiens, våra tupplurar efter skolan, hur hon lurade en att det kom någon bakom en. Ja, det är mycket som jag aldrig vill glömma.
När man håller henne i handen så nyper hon och klämmer konstant, precis så som jag brukade göra när jag var liten och hon nattade mig. Jag klämde för att känna om hon fortfarande var kvar och det var hon, alltid. Om jag ska ge henne en kram kan hon rycka till och skrämma skiten ur mig, bara för att jävlas. Även om orken och minnet börjar tyna bort är humorn där.
Hon är som sagt gammal nu men det finns fortfarande spår av "hennes gamla krya jag". Ellen, min farmor, är helt klart en bra förebild.
