Åldersnoja?

Om mindre än en vecka fyller jag 18 år. Då är jag officiellt vuxen. Jag vill inte bli vuxen. Det är inte det att jag inte vill bli äldre, för det ser jag konstigt nog fram emot. Man blir visare med åldern. Nej, det är det att jag, lilla jag, inte känner mig redo att bli vuxen. Jag känner mig lite splittrad.  Det är nu jag har insett att jag nog har en liten identitetskris: "Vem är jag ? Vart ska jag? Vad vill jag? Hallå!" Svaret just nu är: "Jag orkar inte, håll käften!"

Det faktum att vi tar studenten väldigt snart och vi ska börja "det riktiga livet", som alla säger, gör mig bara irriterad och förtvivlad. Vad då det riktiga livet? Jag lever väl för fan nu och inte sen? Men hur jag än försöker nässla mig ur ångesten så står det kvar att i mitten av juni, ska jag halvfull stå och skrika på flaket för att sedan vakna upp dagen efter med en nerspilld mössa och samma ångest över att inte veta någonting om vad det ska bli av mig. "Följ din dröm...Gå din egen väg...Gör dina egna val!" Alla dessa jävla råd, som är så idiotiskt uppenbara att jag vill slå personerna som säger dem, hjälper inte. Varför? Jo, för att följa råden så måste man ha en dröm, en vilja, en klar och tydlig vision om var man vill befinna sig i framtiden och vad man vill göra. Annars händer det inte mycket mina vänner, om man inte har någon motivation...

Men jag får väl ta och acceptera att jag inte vet, flyta med strömmen och bara följa med. "Det mesta sker ju av en slump...man vet aldrig vad som händer..." Nej, fast i mitt fall känns det mer som jag är i en bassäng och trampar en jäkla massa vatten. Det kan låta bittert men den som känner mig vet att det jag säger är med humor. Tacka vet jag självdistansen.

 

Men Gud det är ju skådis jag ska bli! Identitetskrisen borta. Inte.